Ett tack till er!

Ibland blir mitt liv bara sådär helt uppochner. Ni vet, när allting bara känns helt fel. När ingen och ingenting spelar någon roll. När jag bara vill sova, slippa prestera, slippa försöka, slippa försöka vara glad när det ändå inte går, slippa orka och framförallt slippa vara jag.

Som tur är, brukar vägen tillbaka vara förvånasvärt kort. Oftast kantad med god mat. Komedier. Promenader. Prat. Vila. Vänner. Kärlek. Och. jag vet inte.
Nånting mer.

Och det här är en text till alla er som visar att ni tycker om mig även när jag inte är en prestationsmaskin. Att ni vill vara med mig ändå. Att ni helst av allt vill att jag ska må bra. Att det andra inte spelar någon roll.

Tack för att ni anstänger er även när jag inte ger något annat tillbaka än en skur av ångest!