Livsvktigt

Idag när jag hade varit på fotvård (som förövrigt var precis det mina stackars fötter behövde) i ett hyreshus i stan möttes jag av en sjuk kvinna i trapphuset. Hon bad om hjälp och ville att någon skulle ringa efter en ambulans. Hon pratade sluddrigt, mådde dåligt och var svag i högra sidan av kroppen. När ingen annan av alla de människor som också såg henne hjälpte henne så gick jag fram och försökte prata med henne och ringde efter ambulans.

När vi satt där i trapphuset och väntade på att ambulansen skulle komma tänkte jag på hur egoistiska människor är egentligen. Under de 10 minuter vi satt där passerade säkert 15 personer. Det var EN som frågade om vi behövde hjälp. Kvinnan berättade att hon suttit i trapphuset ungefär 15.20 minuter innan jag kom, och att hon bett om hjälp av alla som passerat förbi utan att någon hjälp henne.

Varför ska det behöva vara så? Jag har en gång haft en lärare som sa att om man själv är villig att ta emot hjälp när man behöver det, då ska man också vara villig att ge hjälp när man kan. Det får mig att fundera på hur dessa människor som inte hjälpte till idag tänker. Jag undrar ifall de förväntar sig att få hjälp om de någon gång ramlar ihop ute på stan. Och om de isåfall förväntar sig det av andra, varför är det då inte villiga att hjälpa någon annan?

Hur tänker DU, och vad skulle DU göra?

En kort uppdatering

Har just stillat den vanliga suget som kommer varje dag mellan 19 - 19.30 med en ruta mörk choklad samt en finncrisp med kaviar (konstig kombo, men det var den enda huset har att erbjuda såhär dagen innan CSN). I övrigt så sysselsätter jag mig mest med tentaplugg nuförtiden. Det går sakta framåt, men fortfarande är det mycket som ska in i hjärnan innan nästa Torsdag.

Imorgon ska jag göra ett avbrott i tentaplugget och gå på fotvård. Min fötter är i stort behov av någon slags HLR så som dom ser ut, så det ska bli både skönt och välbehövligt!

I övrigt så ska helgen spenderas på medicinska biblioteket, på tvistevägen med pizza och film och så en bit hemma på höjden. Brottas fortfarande med symtom av min förkylning/pollenallergi men om jag känner mig piggare kanske jag tillochmed tar ihop ett löppass!

Nu ska jag återgå till olika antibiotikas verkningsmekanismer medan jag med ett öga kollar på hockeyn. På återhörande kära ni!

Vårkänslor II

Det är samma sak varje år den här tiden. Och det spelar ingen roll vart jag befinner mig eller vad jag gör. Jag längtar bort, iväg, efter nya äventyr och jag vill vara ungefär varsomhelst förutom där jag befinner mig just nu.

Jag har lixom ingen ro i kroppen. Det kryper i hela mig. Jag kan inte koncentrera mig på det jag borde. Är ur fokus. Ur fas. Och med moment som sluttentor, internettenta i statistik, projektplan och vetenskapsteori kvar innan det blir sommarlov känns veckorna helt outhärdliga.

Tur iallafall att jag har saker som skåne-besök med avstickare till Köpenhamn, mysigt Kalix-besök och brännbollsyran att se fram emot. Och så givetvis mysiga grillkvällar, bullbak och häng med världens bästa korre och klass!

Vårkänslor

Det händer så mycket och finns så lite tid att blogga. Påsken har hunnit passera. Har spenderat den hemma i Kalix med en massa mys, utgångar, grillning och uteliv.
Är nu åter i Umeå och har hittills hunnit med bland annat en avstickare till Sundsvall, tårtkalas, dansa en hel natt, ha picknick med korren och så lite annat smått och gott.

Därför känns det nu helt otroligt plågsamt att ta tag i en massa tentaplugg och seminarieuppgifter. Jag har ingen ro och det bara kryper i kroppen. Jag vill inte alls sitta inomhus och läsa om smittskyddslagen när solen bara skiiiner utanför fönstret. Men jag antar att det bara är att bita i et sura äpplet. Det sura jävla tentapluggs-äpplet.