...

Mattis gick storgråtande fram och tillbaka i den stora stensalen och skrek:
"Han har funnits jämt, och nu finns han inte!"
Om och om igen ropade han på samma vis
"Han har funnits jämt, och nu finns han inte!"
Då sa Lovis:
"Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit. Vad jämrar du om?"
"Men han fattas mig!" skrek Mattis. "Han fattas mig så att det skär i bröstet!"